Nu rinner den verkliga nostalgitåren ner längs kinden. Vi talar om kanalen mellan landsbygden och staden, om Finlands sammanhållare, om de gula, aningen långsamma, men alltid pålitliga och ljuvligt sociala … postbussarna!
Allting började i Lappland där problemen med att få posten distribuerad var störst. År 1921 startades linjen Rovaniemi-Sodankylä, men posthästen försvann inte alls i och med det. Vintertid var man fortfarande helt beroende av häst och kärra.
Det var alltså för att få ut post till hela riket – som en förlängning på tågnätet – som postbussarna ursprungligen behövdes. Så småningom blev de populära också hos både inhemska och utländska turister, liksom hos ortsbefolkningen som behövde de gula bussarna för sina transportbehov.
Glesbygden, främst Lappland och östra Finland var postbussarnas revir, och postbussarna upp till Petsamo var redan på 1930-talet rena succén. Men det var ändå först på 1950-talet som bolaget insåg vilka möjligheter det fanns inom resesektorn. Med postbussarna nådde man ju hela Finland!
Med affischer, reklamblad och tidningsannonser lyftes uttryckligen Lappland fram, men också det inre Finland.
Riksdagsmän från alla regioner kämpade naturligtvis hårt för att få en egen postbusslinje till sina hemtrakter, många lyckades också, och linjerna fick smeknamn efter sina lobbare.
Uppgången fortsatte och under hela 1960-talet gick det bara uppåt för postbussarna. Folk reste, och de hade tydligen ingenting emot att ibland sitta bredvid främlingar. Att lyssna på senaste skvallret framme i bussen var dessutom alltid lika underhållande.
Men nånting var på gång, nånting nytt, nånting som skulle förändra allt.
Bakom krönet kunde man redan höra privatbilen brumma.
