Detta torde vara den första reseaffischen som marknadsför Lappland efter kriget. Efter kriget var Finlands turistnäring nämligen fullkomligt upp och ner.
Turistföreningens faciliteter i Lappland var förstörda och i och med att också Petsamo var borta riktades framtidsblickarna söderut. Lappland höll på att överges.
I ett föredrag inför Helsingfors allmänna turistförening berättade en av de ledande turistaktivisterna, Jorma Tolonen, vidare:
”Ingenting har undgått de retirerande tyska truppernas förstörelselust. Det stolta nätet av Lapplands turisthärbärgen och hotell har lagts i aska och ruiner. Inte en enda sovplats återstår”.
Terijoki, Hogland, Petsamo och Viborg – samtliga stora och älskade turistorter – var alltså borta. Stora delar av Lapplands infrastruktur var nedbränt. Pengarna var slut.
Slutsatsen blev att turismen måste flyttas från öster och norr till väster, söder och inlandet. Skärgården och insjöarna, det är där framtiden finns, ansågs det, Lappland får vänta.
Men Lappland övergavs ändå inte. Pallas fick snart ett nytt sympatiskt hotell, Pohjanhovi i Rovaniemi återuppstod, ja, fjällturismen kunde inte knäckas.
Tillräckligt många eldsjälar insåg helt enkelt vikten av att få turismen på fötter. Turister kunde ju tillföra det som nationen så desperat behövde: utländsk valuta och god internationell PR.
