Linjerna söderut från Helsingfors till Reval (Tallinn), Stettin och Köpenhamn och västerut till Stockholm hade en dubbelfunktion. De förde finländarna ut i världen, men hämtade också friska fläktar från andra länder till oss.
Estlandstrafiken var populär redan under 1930-talet, och konkurrensen var precis som i våra dagar stenhård.
Författaren Mika Waltari reser år 1929 ut i Europa, skildrat i boken ”Yksinäisen miehen juna”.
Det är det legendariska fartyget Ariadne – på affischeni marinmålaren Harry Hudson Rodmells tolkning – som tar ut honom till Stora världen, via Tallinn till Stettin i Tyskland:
”Jag minns hur jag ibland som gosse gick till kajen vid båtarnas avgångstid för att se på de människor som var så lyckliga att de fick resa utrikes.
”Förtöjningarna lossas – Ariadne glider ut från kajen, vänder långsamt. En sista vinkning – svängande näsdukar som vita fläckar på kajen – människor börjar sprida sig för att upptäcka varandra, söka upp bekanta, reservera platser vid matbordet. […]
De första whiskygroggarna har omärkligt uppenbarat sig i röksalongen. – Resenärerna till Reval har ockuperat största delen av korgstolarna i restaurangen föröver. Några äldre kvinnor har redan hunnit söka upp gemensamma bekanta och sitter i en sluten grupp med huvudena ihop och rinrar sig små historier om andra resande. – Samtalet i röksalongen börjar småningom bli högljutt och frigjort.
En båtfärd är vila, en vegeterande övergång från en måltid till nästa, förslöande, om man inte lyckas finna en lämplig reskamrat.
¨’Jag lyckas finna en lämplig reskamrat, lika ensam som jag – en älskvärd och förstående reskamrat som jag kan tala filosofi med eller överhuvudtaget prata om världens gång, eller bara tiga stilla.
Vi tar var sin grogg. Vi försjunker i belåtenhet med livet. Tornen i Reval börjar synas. En del av passagerarna bereder sig att stiga av. Gonggongen kallar till middag. […]
På kvällen har solen försvunnit bortom havet i ett violett rödaktigt dis. Musikkapellet spelar – finska folksånger, en lyrisk, sorgsen stämning: barrskogsmörker, blänk av en skogstjärn, friden på en stilla landsväg, suset från en hed.”
