Bjuden på kräftskiva? Det enda som räknas är presenten!
I sitt tidigare liv var Affischjägaren ingen kräftätare. Ja, om vi ska vara ärliga talat så undvek han kräftskivor så långt han bara kunde. Det var liksom för mycket formalia och för mycket tradition. Hur bänder man upp de där förbannade kräftorna egentligen? Och va? Så där mycket kämpande för så där litet käk …? Och var finns texten till alla dessa sånger som folk bölar?
Ja, Affischjägaren trivdes faktiskt bättre på affischauktioner – där är allt så lätt att förstå.
Men sedan dök den glada kräftan upp.
I mästaren Erik Bruuns franskspråkiga (!) affisch från början av 1960-talet blir kräftskivan och hela kräftsäsongen plötsligt en munter tillställning också för Affischjägaren. Precis som för alla andra som har sina dubier.
Med sina fluorescerande färger och de perfekta detaljerna är affischen en stor finländsk symbol för hantverket inom affischkonst. Tänk att man för sextio år sedan helt kaxigt försökte framställa det på den tiden så grådaskiga Finland som ett gourmetland! Ja, plötsligt blir man så glad. Nästan lika glad som kräftan (som strax ska bli kokad).
Så i dag är inget längre som förr.
När Affischjägaren i dag blir bjuden på kräftskiva vet han hur han ska gå segrande ur leken
För när, eller snarare om, Affischjägaren i dag blir bjuden på kräftskiva vet han hur han ska gå segrande ur leken. Han kan måhända fortfarande inte de där sångerna utantill, men han har ett oslagbart trumfkort i ärmen: Han har den glada kräftan i olika varianter.
Då han stiger över tröskeln drar han nämligen fram den ståtliga runda brickan tillverkad i Finland och de miljöcertifierade servetterna och skärbrädet i finsk faner som är lämpligt för ostbrickan. Samtliga har den glada kräftan på, liksom den sofistikerat klingande texten ”FINLANDE”.
Så där halv-diskret smäller Affischjägaren dessutom i förbifarten upp en kylskåpsmagnet på värdens kylskåp. Och som kronan på verket rullar han upp kräftaffischen – så att alla gäster kan se – där färgerna sprakar precis som i originalverket.
Som ni förstår spelar det efter detta ingen roll om han kan sjunga med i sångerna eller inte. Eller om han sörplar i sig kräftvätskorna på rätt sätt.
Några dagar efter den glada kräftskivan skickar han sedan ett personligt kort till värden med snigelpost. På ena sidan står det (handskrivet) ”Tack för senast!” och på andra sidan jublar den glada kräftan.
Inget tvivel om saken: Affischjägaren har förvandlats till kräftskivans kultiverade hjälte!
Magnus Londen, Affischjägare